Design Intent och användandet av referensgeometrier
Den här bloggen bygger vidare på min tidigare blogg om Design Intent, ”Design Intent – Varför då och för vem?”, som ni hittar här.
I det första avsnittet skrev jag om vikten av att investera lite extra tid i ett initialt skede åt att fundera över eventuella framtida förändringar och justeringar. Detta för att spara in tid senare, då modellen förhoppningsvis är väl förberedd för ändringarna som utförs.
I det här avsnittet tänkte jag ”nerda” ner mig lite djupare i användandet av referensgeometrier och hur detta kan ge oss en ökad frihet att ordna/justera turordningen för våra features i ”Feature Manager trädet” samt öka stabiliteten och styrbarheten i våra modeller.
I Feature Manager trädet har jag möjlighet att byta ordning på mina features, så länge jag inte försöker bryta ordningen avseende Parent-Child relationen. D.v.s. jag kan inte byta ordning så att en feature hamnar före de features den refererar till.
Genom användandet av referensgeometrier kan jag förenkla styrningen av min modell, (något som vi vidrörde kort i förra bloggavsnittet), men jag kan också med referensgeometrier minska övriga features beroenden av varandra. Det tillkommer naturligtvis ett visst merarbete, eftersom dessa referensgeometrier måste både väljas ut och skapas, men förhoppningsvis leder användandet av dem till en mer flexibel och stabil modell.
I det enkla exemplet nedan jämför vi två olika sätt att bygga en enkel solid kropp. Ett där den övre extrude featuren modelleras utan användandet av ett extra referensplan, och ett med. När vi bygger modellen på klassiskt vis använder jag topp-facet på den nedre extrude featuren som bas för sketchen som ligger till grund för den övre extrude featuren.
Jag kan nu naturligtvis inte byta plats på mina två extrude features i Feature Manager trädet, eftersom den övre extrude featuren refererar till den nedre. Sketchen som skapar den övre extrude featuren är beroende av det topp-face som finns på den nedre.
Ett alternativt sätt att bygga samma geometri, är genom användandet av ett extra referensplan. Referensplanet skapas först och används sedan både som toppreferens för den nedre extrude featuren och som bas för den sketch som ligger till grund för den övre. (Planets namngivning bör med fördel vara av en mer specifikt beskrivande karaktär, ”Reference Plane”-namnet i mitt exempel är bara ett desperat försök att framstå som pedagogisk i den här beskrivningen…)
Merarbetet som vi lade ner på att skapa referensplanet har gjort att mina båda extrude features inte längre är beroende av varandra, och vi kan nu byta ordning på dem förutsatt att det inte finns några andra referenser dem emellan.
Här gäller det att vi inte refererat till den första extrude featuren med några mått eller relationer i den andra extrude featurens sketch, samt att kropparna inte gjorts beroende av varandra genom ”Merge result”.
Det här är något som kanske kan verka självklart för den erfarne CAD:aren när denne läser det, men det är väldigt lätt hänt att det skapas referenser ”av bara farten”, om man inte är uppmärksam. Här skall vi också uppmärksamma att när vi inte längre väljer ”Merge result” så blir det fler individuella bodies i modellen, något som vi eventuellt bör, eller måste, hantera senare genom användandet av Combine kommandot.
Observera också att vi nu inte längre styr den första extrude featurens höjd genom att editera själva featuren, utan i stället genom att flytta referensplanet. Detta då vi valde ”up to surface” för den nedre extrude featurens utsträckning. Det här förfarandet kan verka omständligt om man inte är van vid det, men det är också en viktig del av själva finessen, att vi får möjlighet att designa vår egen styrning.
Om vi har möjlighet att ändra ordning i Feature Manager trädet, så innebär det inte bara att vi, utan så stor möda, kan ändra oss och sortera om i strukturen, utan även att våra ordinarie features inte är lika beroende av varandra. Det här är kanske egentligen ännu mer intressant än strukturen i sig. Detta innebär i så fall att om vi får för oss att suppressa en feature, så behöver inte detta dra med sig fler features, och om någon feature skulle fallera i framtiden, så är det förhoppningsvis färre features som dras med i fallet och står och skriker efter sina saknade referenser. Något som kan underlätta felsökning och reparation av modeller avsevärt.
Slutsatsen man kan dra av det här resonemanget är att om vi lägger ner lite extra tid och engagemang tidigt i arbetet, för att skapa väl valda referenselement, kan vi använda dessa både för att styra upp vår geometri och för att göra den mer stabil/flexibel.
I vilken utsträckning bör då detta användas? Ja, precis som med det mesta annat, så finns det inget egenvärde i att lägga ner en massa extra tid åt att skapa fina modeller för sakens skull (även om det ingenjörsmässiga ordningssinnet ofta tenderar att uppskatta detta…). Vi skall heller inte underskatta tidsåtgången för valet, och definitionen, av referensgeometrierna. För att få full effekt från användandet av referensgeometrierna, behöver vi noga tänka igenom hur vi bör styra upp vår modell på det sätt som vi anser vara till mest nytta genom modellens hela livslängd.
Befinner vi oss i en miljö där det är mycket förändringar och det inte finns något som talar för att den här modellen är ett undantag, då är det förmodligen väl investerad tid. Vet vi att det är högst troligt att inget kommer att förändras i någon större omfattning, annat än för enklare småjusteringar, ja då kan vi lika gärna låta bli. För många scenarion kanske verkligheten ligger någonstans mellan dessa två ytterligheter, och man väljer att göra punktinsatser där man direkt kan se nyttan, men är lite mer återhållsam där man ser sannolikheten för större förändringar som liten.
