Design Intent – Varför då och för vem?

Det här är ett väldigt brett ämne och jag har för avsikt att fortsätta på samma tema och fördjupa mig mer i ämnet i framtida bloggar. Det tenderar dessutom att bli ännu bredare desto kunnigare vi är om produkten. Oavsett så måste vi nog börja från början;
Vad menar vi med begreppet Design Intent?

När vi håller kurser på svenska så brukar översättningen bli Designavsikt, d.v.s. hur avser vi att vår modell skall bete sig, när vi av någon anledning vill eller behöver modifiera den.

Om vi håller det på sin kanske enklaste nivå, så skulle vi kunna ta valet av var vi positionerar geometrin i förhållande till partorigo som exempel:
Det kan finnas fall där vi har full frihet att placera origo mer eller mindre var vi vill i geometrin, men det skulle också kunna vara så att vi arbetar med en geometri där detta redan är standardiserat. Om vi till exempel arbetar med en skruv eller bult eller liknande, är det inte ovanligt att origo är positionerat längs centrumaxeln alldeles under skruv/bult-skallen. Detta för att senare underlätta vid instantieringen i sammanställningen, där det är relativt lätt att positionera mot olika hålbilder, eller kanske t.o.m. kompletta hålmönster.

Om jag är fri att själv besluta var jag vill placera origo i modellen, vill jag naturligtvis gärna göra det i en position där jag har så mycket nytta av det som möjligt. Kanske kan det gynna mig senare, och göra det enklare för mig, när det blir dags att placera detaljen i sitt sammanhang i sammanställningen.

Ett annat relativt enkelt exempel skulle kunna vara om jag har ett flertal uttag eller hål som skall vara definierade till ett visst djup. Om flera av hålbilderna skall vara lika djupa, skulle det kunna vara fördelaktigt att skapa ett referensplan och definiera djupet på uttagen till Up to surface.

På det viset kan vi lätt justera samtliga uttagens djup genom att flytta planet, i stället för att behöva gå in och editera samtliga uttagsfeatures var för sig. Här har jag då i min Design Intent konstaterat att hålen är tänkta att ha samma djup och styrt upp min modell därefter.

När jag håller i CAD-kurser, så brukar jag beskriva modellerandet som att det består av tre olika faser:

1. En första Förberedelse-fas, där vi leker Nostradamus, och försöker att se in i framtiden och förutse de eventuella framtida förändringar som jag kan tänka mig kommer att påverka min modell. Om jag redan från start börjar att bygga min modell så att den är förberedd på de förändringar som jag kan tänkas förutse, kan detta bespara mig mycket arbete totalt sett. Här inser vi också ganska snart att det inte räcker med att vara duktig på Solidworks för att kunna skapa en genomtänkt och effektiv CAD-modell. Vi måste även ha kännedom om produkten, dess användningsområden, dess tillverkning och allt som hör därtill.
2. En andra Bygg första gången-fas, där vi förhoppningsvis inte kastar oss in och börjar modellera utan att först beakta de tankar vi fick i förberedelse-fasen. I den här fasen skapas geometrin för första gången. Alla vi som gillar att CAD:a brukar uppskatta den här fasen bäst, då det är här vi ser geometrin växa fram.
3. En tredje Förändrings-fas, där alla justeringar från vår ursprungsmodell sker. Kanske sker det en designförändring, kanske får vi feedback från beräknings- eller test-avdelningar, kanske närliggande geometrier förändrar våra förutsättningar o.s.v.

Det är i den här tredje fasen som vi riskerar att få betala priset om vi hade för bråttom under förberedelse-fasen. Det har tyvärr hänt mer än en gång att jag har fått i uppdrag att förändra min modell och känt att, det var egentligen ingen överraskning, men likt förbannat, så har jag organiserat min modell på ett sådant vis att det blev onödigt omständligt att genomföra de önskade förändringarna.

Här skall vi naturligtvis också medge att det finns situationer där den tredje fasen är näst intill obetydlig, och det inte är värt att lägga ner så mycket tid på att fundera över sitt design intent. Om vi befinner oss i en roll där vi sitter långt nedströms i processen och det mesta redan är väl definierat och standardiserat innan det hamnar på vårt bord, finns det förmodligen inte så många förändringar att förbereda modellen för. Om så är fallet så går den första fasen mer eller mindre ut på att konstatera detta och ta några enklare beslut, såsom placering av partens origo, ordningsföljd i Feature Manager-trädet och liknande. Sedan är det bara att köra!  

Oavsett hur mycket förändringar vi brukar behöva göra i våra modeller, så tror jag att vi kan vara överens om att det inte skadar att ta de där extra minuterna för att tänka igenom hur modellen skall användas och vilka förändringar vi kan ha nytta av att förbereda oss för redan från start. Eller om man så vill: Vårt Design Intent.