Design Intent och sammanställningar i SOLIDWORKS
Eftersom jag inte kan släppa saker, så som det annars kan vara sunt att göra ibland, så kommer här en tredje blogg i ämnet Design Intent.
De första två bloggarna handlade om Design Intent – Varför då och för vem?, samt Design Intent och användandet av referensgeometrier. Den här bloggen tänkte jag skulle handla om hur man kan tillämpa sitt Design Intent på en sammanställning.
Bara för att fräscha upp minnet lite kanske jag ska börja med att repetera att Design Intent är vår Designavsikt, d.v.s. hur vi anser att vår modell ska bete sig, när vi av någon anledning vill eller behöver modifiera den.
Precis som vi kan behöva göra förändringar i våra parter p.g.a. exempelvis designförändringar eller beräkningsresultat, kan det ibland vara nödvändigt att göra förändringar i huvud- eller undersammanställningar.
Hur vi väljer att organisera vår sammanställning kan visa sig göra det enklare eller svårare att i framtiden göra förändringar. Ett exempel skulle kunna vara att vi i ett verktyg av något slag har ett antal backar som skall hålla ett objekt på plats medan en tillverkningsoperation utförs.
Om dessa backar är organiserade tillsammans i en lämplig undersammanställning, så går det förhoppningsvis att enkelt justera backarnas läge så att de är lätta att anpassa efter nya omständigheter.
Utifall samtliga backar på båda sidor är organiserade i en och samma undersammanställning behöver vi gå in och flytta backarna individuellt, medan om vi har organiserat de vänstra backarna i en undersammanställning och de högra i en annan, kan vi enkelt bara justera positionen för de vänstra backarna. Detta är naturligtvis bara ett enkelt exempel och det är inte hela världen om vi behöver göra två förflyttningar extra, men många bäckar små…
I tidigare bloggar har vi diskuterat hur användandet av referensgeometrier kan ge oss både stabilare modeller och ökade möjligheter för styrning. Något liknande kan göras när vi arbetar med våra sammanställningar. I stället för att bara skapa lösa referensgeometrier kan vi skapa parter, vars enda syfte är att förse våra sammanställningar med referenser. Om jag till exempel skall skapa en sammanställning med tre ingående parter (Ett längre rör med fläns, ett kortare rör med fläns och en gummitätning.), så kan vi tänka oss att vi startar med en referenspart som inte innehåller något annat än referensgeometrier som sedan används som bas för de andra parternas geometrier.
I exemplet nedan består referensparten av två plan och några konturer i en sketch.
De ”riktiga” parterna refererar sedan till de referensgeometrier som finns i referensparten på olika vis. I mitt exempel ovan så skapade jag parallella plan i respektive Pipe-part med avståndet noll. Konturerna i ”Master-sketchen” är projicerade in i Pipe-parternas sketcher med Convert Entities kommandot.
I vissa fall går den här referensparten under benämningen skeleton. Här kan det vara värt att nämna att begreppet skeleton ibland används på det här sättet i sammanställnings-sammanhang, men att det även ibland används som samlingsnamn eller rubrik för de mest essentiella referenserna lokalt i en part. ”Kärt barn har många namn”, brukar det heta och beroende på vilken organisation man tillhör kan det säkerligen finnas ett antal olika benämningar på det här förfarandet.
En av fördelarna med det här sättet att arbeta är att vi kan styra mycket av våra parters geometrier från referensparten och allt vi behöver göra för att det skall slå igenom överallt är att uppdatera sammanställningen och dess länkar. Om man inte har arbetat på det här sättet tidigare men vill pröva, kan det som vanligt vara fördelaktigt att först pröva det hela i lite mindre skala, så att man får en känsla för hur det fungerar innan man drar på i full omfattning.
Vi måste också som alltid komma ihåg att det inte finns något mervärde i sig i att skapa en massa referenser och länkar. Det väsentliga är att vi får möjlighet att få med så mycket som möjligt av vårt tänk i modellen, samt att vi kan öka våra möjligheter till att få en enklare styrning av den. I de flesta fall handlar det om att investera mer tid i ett initialt skede, för att senare få tillbaka den tiden (och förhoppningsvis mer därtill) när det blir dags att justera modellen. Det får inte bli CAD:ande endast för CAD:andets skull.
